En skildring över en decemberdag i västjämtlands djupa skogar

Halvmeter tjock is, nysnö, äntligen varmare temperaturer än de -18 till -29 vi hade ett par veckor, solen letar sig ur molntäcket, det vill säga allt för en perfekt dag med skidorna på isen!

Efter en lång frukost och ikapp-tittande av julkalendern tog vi på oss våra Alpina Alaska pjäxor och klev ut ur huset precis lagom till det slutat snöa. Enzo var måttligt förtjust i att behöva använda tass-strumporna men insåg senare att det blev mycket lättare att springa i snön när inga klumpar fastnar under tassarna. Vi tog oss iväg till ett ställe, som Max kände till från sin barndom, började med en liten backe ner för att kicka igång balansen för säsongen och släppte iväg Enzo så han fick sträcka ut sig och busa runt i snön. Vilken härlig känsla för oss alla!

Varken jag eller Max tog med oss någon telefon, ville man ringa oss fick det vänta till sen (tyvärr blev det då inga bilder). Vår familj visste var vi skulle om det skulle hända något. Nu var vi ensamma.

Efter ett tags skidande kom vi ner till isen, samma is vi åkt skridskor på några veckor tidigare. Vi vet att den är tjock, minst 50 cm när de borrade förra veckan, men trots det har vi på oss dubbar och undviker de ställen där vi vet det går strömmar. Det känns onödigt att chansa.

Vilka skidor åker ni på?

Då vi nästan alltid skidar med hund har vi skidor som är utan stålkant, Åsnes Breidablikk är den skida vi använder. Den tar oss lätt genom skog och över djup snö. Idag hade vi inte planerat att klättra så vi tog inte med oss stighudar, annars finns korta stighudar man fäster under fästzonen på skidan. Det finns speciella hål i skidan som passar till Åsnes XSkins. Riktigt bra. Ska man gå jättebrant och med mycket packning finns såklart fullängdshudar till det ändamålet.

Först var det sol och fint väder, sen såg vi hur ett snömoln svepte in i dalgången framför oss. Vi hann precis dra upp luvorna och stänga luftventilerna på kläderna och sen var snöstormen över oss. Vi hade bara ett par hundra meter kvar till vi nådde vårt delmål, början av en liten å genom skogen. Medan Enzo sprang och jagade flygande snö tog vi oss med snabba skidtag in i skogen och med ens så blev det tyst. Vi stannade och lyssnade på detta ovanliga fenomen. Total tystnad så det nästan gjorde lite ont i öronen.

Där skogsrået regerar

Vi hade kommit till en trolsk skog, där en liten å ringlade sig fram med träd hängandes över kanterna. Då det var nysnöat kändes det som att vi befann oss i en saga.

Färden fortsatte upp längs med strandkanten, det var tydligt att vattnet hade sjunkit undan i etapper medan isen frusit, kanterna vittnade om högre vattenstånd. Vi gjorde oss beredda att kanske sjunka några decimeter vid ett eventuellt issläpp. Ån var högst troligt bottenfrusen men det är alltid lika läskigt när det knakar och ett helt flak brister.

Med förvånansvärt stabil is under skidorna kom vi efter ca 40 minuters skidande fram till en sjö, där tre åar möts. En liten stuga på en udde vittnade om att här har någon en riktig pärla till tillflyktsplats.

Oroväckande tyst

Det borde ligga ett vattenfall här sa Max, det var fortfarande helt tyst, ett vattenfall brukar ju dåna en del. Men så får vi se längre bort bakom udden, ett helt fruset och översnöat vattenfall! Med pass på strömfåran skidade vi över för att se närmre hur det såg ut.

Vi vet att naturen är vacker, men detta var något extra. Det hade bildats små plattformar av is där vattnet hade sjunkit undan, tänk dig ett stort hål i isen, ca 8x8 meter men med fyra perfekt skapta små podier mitt i , lagom för en person att stå på. Otroligt.

Bredvid vattenfallet hade vattnet genom tusentals år gröpt en alternativ väg - genom berget(!) och bildat en liten, men hög, ö mellan fastlandet och vattenfallet. Där var det inte så brant, så vi bestämde oss för att skida uppströms. Risken för att bli blöt var lika med noll, då vi under håligheterna i isen såg sjöbottnen sticka upp ur det tunna snötäcket som låg där nere.

Vi fick skida med precision för att ta oss från den ena sidan till den andra, det var perfekta passager med mycket snö och is bredvid meterdjupa håligheter. Enzo var lite skeptisk föst, men hoppade sen enkelt fram. Jag ville inte att han skulle hoppa ner på botten med risk för att han springer in under isen och gud förbjude fastnar där!

Klarar vi detta?

Vi satte verkligen vår utrustning på prov när vi testade balans, bärighet, fäste och smidighet. Vi kom en bra bit upp men vi beslutade att inte ta risken och gå ända upp där det blev brant, vi hade fått äventyr så vi klarade oss ändå! Ett varsitt lappkast senare var vi på väg ner igen, jag hade Enzo i sele och han drog mig lite för snabbt så jag tappade balansen och nästan trillade ner i ett hål. Max stod en bit fram och skrattade åt alltihop, det måste sett mycket roligt ut.

På väg tillbaka hem passerade vi över ett parti där isen började dundra som åska. Skaren brast och pulsen gick upp en aning. Vi tryckte till med skidorna, föll en decimeter och sen var det inget mer med det. Våra gamla spår ledde oss på rätt väg, nu mer fler djurspår över snön. Var de nyfikna vilka vi var?

Ute på sjöisen blåste det fortfarande och våra spår hade drivit igen. Den sena solen färgade de högsta molnen knallrosa, det var påväg att mörkna när klockan bara var strax efter 14. Dags att gå hemåt, sätta på en panna kaffe och fortsätta njuta av dagen inomhus!